Problemet är att väga av olika intressen. Ord som solidaritet hörde jag ropas på 70-talet redan och för mig är det en floskel som överlevt sig själv och som vissa politiska partier alltid använder som slagträ. Hur argumenterar man emot rop som skalla? Mera solidaritet?
Sverige av idag är ett av världens mest solidariska och jämlika samhällen och ändå finns det brister.
Solidaritet innebär också krav, alla ska hjälpas åt efter förmåga. Så var det förr, kalla det solidaritet eller tvång eller socialt tryck, men den som inte hjälpte till blev inte väl sedd och fick nog svälta.
Knepet är att samtidigt gynna den enskilda individen, dennes strävanden och belöna dessa, samtidigt som den svagare också ska ha en dräglig vardag.
Och framför allt ska inte drygt femtusen människor i Norrköping gå arbetslösa men ändå få ersättning av dig och mig som jobbar. Är det solidaritet eller är det slöseri med resurser? Är det humant?
Jag tycker det är skandallöst att inget politiskt läger törs pröva nya idéer och få ut alla människor i sysselsättning. Det finns så mycket spärrar av administrativ karaktär hos politiker och fack.
Vill vi ha det låsta samhället som i USA? Med A- och B-lag?
Den som kan lösa knuten med dagens sysselsättningssvårigheter borde få Nobelpriset!