Är tystnaden även hos mina vänner ett tecken på ointresse? Jag har det så bra så varför ska jag bry mig? Orkar jag inte bry mig om B-laget?
Jag tror att våra politiker är bekväma och jobbar inom sina ramar. Med det menar jag att de vet vilket system vi har, inte världens bästa och långt ifrån det sämsta. Ja vi har många arbetslösa men sysselsättningsgraden är inte lägre än i början av sextiotalet när vi hade en mängd hemmafruar. De ansågs inte vara sysselsatta i statistiken men nog jobbade de hårt.
Alla i Sverige utom de hitresta professionella fattiga lever ju drägligt, resonerar politikerna, med TV och dator och mat på bordet och snygga skor.
Så varför ska vi politiker jobba ihjäl oss för en förändring?
Ibland tror jag därför att det behövs en revolution eller paradigmskifte, någon händelse som gör att vi får börja om från noll eller åtminstone under kontrollerade former måste tänka nytt.
Finns det ingen därute som tänker i de här banorna?