En oskuldsfull tid 1974

Två unga män någonstans i Europa i juli 1974. Tågluff. Då var ämnet i skolan, planekonomi kontra kapitalism. Vilket är bäst? Ja, det faktum att planekonomin är död, betyder det att kapitalismen är det enda bästa?
Vilka är baksidorna med kapitalism? De flesta har det ju bra i Sverige idag och ingen lever på samma låga ekonomiska nivå som i början av 60-talet, när en fembarnsfamilj delade på 2 rum och kök.
Så har inte kapitalismen enbart fört gott med sig? Vi kan gotta oss åt melodifestivalens alla deltävlingar med chips i mungipan och öl på bordet.

Omorganisation på jobbet och vem vet, snart kanske jag är ute i kylan. Men ska en 56-åring som aldrig varit arbetslös utan snarare jobbat för mycket och aldrig varit ledig, klaga?
B-laget; Here I come! Jag skulle kunna blogga om det, hur jag blev till samhället till last! Snabbaste vägen till socialt omhändertagande! Men jag skulle aldrig kunna sitta still, då öppnar jag mitt soppkök med ölstånka.

Hur kommer vi rätt i världen?

Är tystnaden även hos mina vänner ett tecken på ointresse? Jag har det så bra så varför ska jag bry mig? Orkar jag inte bry mig om B-laget?
Jag tror att våra politiker är bekväma och jobbar inom sina ramar. Med det menar jag att de vet vilket system vi har, inte världens bästa och långt ifrån det sämsta. Ja vi har många arbetslösa men sysselsättningsgraden är inte lägre än i början av sextiotalet när vi hade en mängd hemmafruar. De ansågs inte vara sysselsatta i statistiken men nog jobbade de hårt.
Alla i Sverige utom de hitresta professionella fattiga lever ju drägligt, resonerar politikerna, med TV och dator och mat på bordet och snygga skor.
Så varför ska vi politiker jobba ihjäl oss för en förändring?
Ibland tror jag därför att det behövs en revolution eller paradigmskifte, någon händelse som gör att vi får börja om från noll eller åtminstone under kontrollerade former måste tänka nytt.
Finns det ingen därute som tänker i de här banorna?

Problemet är att väga av olika intressen. Ord som solidaritet hörde jag ropas på 70-talet redan och för mig är det en floskel som överlevt sig själv och som vissa politiska partier alltid använder som slagträ. Hur argumenterar man emot rop som skalla? Mera solidaritet?
Sverige av idag är ett av världens mest solidariska och jämlika samhällen och ändå finns det brister.
Solidaritet innebär också krav, alla ska hjälpas åt efter förmåga. Så var det förr, kalla det solidaritet eller tvång eller socialt tryck, men den som inte hjälpte till blev inte väl sedd och fick nog svälta.
Knepet är att samtidigt gynna den enskilda individen, dennes strävanden och belöna dessa, samtidigt som den svagare också ska ha en dräglig vardag.
Och framför allt ska inte drygt femtusen människor i Norrköping gå arbetslösa men ändå få ersättning av dig och mig som jobbar. Är det solidaritet eller är det slöseri med resurser? Är det humant?
Jag tycker det är skandallöst att inget politiskt läger törs pröva nya idéer och få ut alla människor i sysselsättning. Det finns så mycket spärrar av administrativ karaktär hos politiker och fack.
Vill vi ha det låsta samhället som i USA? Med A- och B-lag?
Den som kan lösa knuten med dagens sysselsättningssvårigheter borde få Nobelpriset!  

Okay, nu gäller det att hitta formen.
Hur ser det ut i vårt samhälle idag och om vi ser bakåt hundra år eller hundrafemtio år. Kan vi lära något? Politikerna från alla läger kämpar idag med arbetslösheten men i det gamla bondesamhället var ingen arbetslös. Alla krafter behövdes för att få ihop till livets nödtorft och alla, ung som gammal, frisk som sjuk, klok som idiot, fick hjälpa till efter förmåga. Ändå var det fattigt, verkligen fattigt med dagens ögon sett. Framåt vårvintern kanske mjölet tog slut och kon sinade. Vad åt man då?
Ingen orkade ägna sig åt att blogga (om tekniken hade funnits) och ingen drog på stan och klottrade ner pendeltågen. Visst, folk slogs, i ett gammalt klipp från Norrköpings Tidningar från 1809, tror jag, redovisades hur bonddrängarna från Småland och Östergötland slogs med knivar på marknaden i Valdemarsvik och flera dog.
Samhällena förr var mycket mindre och det fanns en annan social kontroll samtidigt som det fanns sysselsättning åt alla.
Idag är den sociala kontrollen mindre och många får inte jobb men överlever ändå på en nivå skyhögt över den nivå de allra flesta levde på för hundrafemtio år sedan.
Är det en fara att vi har två lag i samhället, A- och B-lag?  

Idag fortsätter jag skriva. Är fortfarande i uppbyggnadsskedet och har just nu problem med pingningen.